POLARDISTANS 300C -2014

Jag har en längre tid funderat på att prova något längre lopp och under sommarvärmen verkade det var en bra ide att köra PD300 istället för 160 denna gång. Det var sista chansen att köra med Piro som sedan blir pensionär. Med en tidig vinter och om hundarna höll sig hela skulle det nog gå vägen. Jag har bara 8 Siberian så alla måste vara med vid start för att jag ska kunna köra den klassen.

Under slutet av augusti körde jag igång höstträningen med 8 km turer. När hundarna börjat hitta flåset gick vi över till vår 11 km slinga 4 ggr i veckan. Hundarna kändes starka när det var dags att öka distanserna. De frusna grusvägarna nötte klor och sockor så det fick bli färre men längre rundor på totalt ca 10 mil/ vecka fram till slutet av november. Då blev jag sjuk, följt av isiga vägar som gjorde att hundarna stod stilla nästan 4 veckor. Under mellandagarna kunde jag återuppta barmarksträningen, men det kändes hur mycket de hade tappat under stilleståndet.

Efter nyår var det äntligen semester och jag och hundarna åkte till vår stuga i Härjedalen en vecka för att köra längre turer på snö. Allt var packat och när hundarna skulle lastas stod Ubbe på tre ben. Trots det fick alla hundarna följa med upp till stugan. Han visade sig ha skadat en trampdyna, men med socka på sprang han utan att visa något av det. Istället för härliga träningsturer blev det en fråga om att inte slå ihjäl sig på isiga och slingriga skoterleder genom skogsterräng. Alla hundarna hade mer eller mindre problem med skador på tassarna och jag har aldrig sockat så mycket. Efter 3 dagar hade jag slut på sockor. Ett samtal till Draghundcenter ordnade en ny laddning med posten dagen efter så att det gick att köra hela veckan.

Vid hemkomst fick Ubbe stå några dagar för att vila tassen, medan de andra fick springa i 4-spann på den snö som fanns. För att veta vilken skick Ubbe var i bokades ett besök hos veterinären. Där fick vi OK att köra med honom så länge han inte ömmade om man böjde eller tryckte på tårna.

Januari flöt på med 3-4 mils turer med pannlampa efter jobbet. Lite slitigt att åka hemifrån 06.30 för att sedan komma hem 18.15 och hinna med träningen och allt annat som ska göras.

Vecka 6 och 7 skulle vi upp till stugan för att enligt planen köra fyra till fem 8 mils turer och en eller två 14 mils turer. Första turen gick enligt planen med 8 hundar, men vid hemkomst haltade Ubbe så han fick vila igen. Dag 2 kördes en 7 mils runda, vid hemkomst betedde sig Fenja lite konstigt så hon fick bo inne över natten. På morgonen upptäckte vi att hennes tår varade och hade svällt upp. Detta gav en ofrivillig vilodag med letande efter veterinär. Vi hittade en som just den dagen var på praktiken 1,3 mil bort så vi slapp åka 7 mil. Domen blev total vila och antibiotika i form av både tabletter och salva. Läsande av dopingreglerna visade att karenstiden var bara 7 dagar på båda preparaten, så hann det bara läka, var det lugnt. Dock bestämdes att hon skulle få följa Elin och hennes hundar hem för vila andra veckan.

Dag 4 ska jag sela på 6 hundar för att köra. När jag kommer till Bestla varar hon från ett öga och vill inte öppna det, så det blev bara 5 hundar på den turen. Efter två dagars sköljande av ögat började det se normalt ut, så hon fick följa med igen. Ubbe hade slutat halta så han var också med på banan. Andra veckan fungerade bättre, men jag fick kämpa för att få hundarna att gå 8 mil och med Fenja urtagen från träningen började Polardistans 300 kännas långt borta.

Inte ens släden mådde bra. En pinne som stack ut i spåret fastnade i slädsäcken och gav en 4 dm reva i den. En annan tur knäckte jag buskbågen på två ställen.

Vid hemkomsten från stugan återgick vi till lätt barmarksträning för att alla hundarna skulle återhämta sig och vara hela till starten. Samtidigt arbetade jag inne med släden. Ibland är det skönt att jag kör med en robust och lättlagad ”pråm”. Utrustning skulle gås igenom och kompletteras med det som saknades. Dagarna fram till tävlingen gick fort och varje kväll blev det minst en timme med pyssel antingen med släden eller utrusningen. Jag funderade på att byta till PD160, men peppades av Elin, och bestämde mig först dagarna innan. Då alla hundarna var i fin form igen satsade vi på 300. En av anledningarna till att jag anmälde mig var ju för att se om vi skulle klara av det.

Allt var klart och planen för hur tävlingen skulle genomföras för att vi skulle komma runt var spikad. Då kom beskedet att pga värme och regn var banan ändrad till två varv på samma bana. Planen blev inte riktigt som det var tänkt, utan ändrades till att jag kör och ser hur hundarna beter sig, så anpassar vi oss efter det. Skulle vi inte komma runt så har jag förhoppningsvis lärt mig något till nästa gång.

Lördagen före tävlingen åkte jag upp till stugan för några lugna vilsamma dagar. Hundarna fick springa någon kort runda, utrustning, foder och snacks gicks igenom och packades i mindre påsar för smidigare snackning. På tisdagen dök min handler, Peter Tigerstrand, upp och vi åkte de 11 milen till Särna för incheckning samt veterinär och utrustningskontroll. Som vanligt var det bara glada och trevliga människor överallt, så allt flöt på och det tog inte lång tid så var allt klart. Veterinärerna hade inga synpunkter på hundarna och det kändes bra efter allt strul under säsongen. Alla hundarna var friska och klara för start! Efter det obligatoriska förarmötet for vi tillbaka till stugan och hundarna fick kvällsmat i hundgårdarna. Den enda fördelen med spårändringen var att vi fick sova 30 minuter längre på morgonen då startplatsen låg närmare oss än vad Särna gör.

Vi var på plats som första spann vid 07.30. Vid en blick bak i bilen kom den första frågan: Hur ska allt få plats i släden? Sedan, när bilen var tom och släden bara halvfull kom nästa fråga: Har jag missat något? Då vi var klara var det 30 minuter kvar innan jag fick starta. Vi koppelrastade hundarna och selade på dem innan de åter hamnade i boxarna i väntan på start.

I år var det öppen start mellan 09.00 – 11.00 och som första spann startade jag 09.06. Hundarna kändes bättre än vad de hade gjort på hela vintern. Förstod de att det var nu det gällde?

Inte ens Piro tog sina första två mils strul som han brukar. Ganska fort kom vi in i dimman som bara tätnade. Det tog så pass lång tid innan första spannet kom ikapp oss att jag funderade över om jag kört fel. Eller hade de med 12-spann väntat en timme innan de startat?

Vid första snackningen kom så ett storspann och körde om oss. Vi försökte att haka på ett tag, men saknade styrkan och farten för att ta rygg på hans större spann. Sedan följde 2 mil med dålig sikt, då nästa ledmarkering dök upp ur dimman först några meter framför ledarhundarna. Jag såg inte de spann som kom ikapp, utan rätt som det var hördes flåsandet av hundar bakom oss

.

Strax före Lofssjön kom nästa sak som jag väntat på: Ego kroknar, som vanligt, och fick åka i släden. När vi svängde av skoterleden verkade det som att hundarna trivdes, för de ökade farten på det smalare spåret genom skogsterrängen. När det åter började gå uppför ville Ego börja jobba igen. Vi sa inte emot, för han gav trots allt nästan 30 kg extra i släden. 1,5 mil innan checkpoint var han dock åter i släden. Jag funderade på om jag skulle låta honom springa in i checkpoint för att undvika alla frågor från veterinärerna, men beslöt att han skulle få den vila jag kunde ge honom. Mina farhågor besannades och jag fick förklara våra teorier om varför han alltid kroknar efter ca 5-6 mil när han tas direkt från transport i hundboxarna. Det är nackdelen med att alltid kunna starta från hundgårdarna, vi saknar träningen på att åka iväg och köra på olika platser. Efter några timmars vila, mat och vatten gick vi ut för de 4 milen till nästa checkpoint.

Andra etappen gick bra och vi kom på den första flackare sträckan ikapp ett spann, men tappade honom när det blev mer kuperat. Hundarna gick jättebra och vi var snart framme i Lillhärdal. Där stannade vi bara för vattning innan vi tog sista sträckan till Lövnäsvallen och vår obligatoriska 6 timmars vila.

Första varvet gick på ca 15 timmar och jag hade inget att klaga på. Ett litet hopp om en totaltid på 40 timmar började tändas. Hundarna fick mat och jag förberedde frukosten innan jag försökte sova lite. Piro ömmade i en led vid veterinärkontrollen. Jag beslutade att vänta till slutet av vilan för att se om han blivit bättre då han inte hade visat något medan vi körde.

Under de fyra timmarna jag skulle få sova kom många 16 mils spann in. Det verkade som om ett flertal hade anmält sig till fel klass då deras hundar lät alldeles för pigga. Jag vaknade ett flertal gånger. Efter frukosten fick en vet. åter kolla Piro och det var inget att fundera på, han hade sprungit klart. Nästa problem var vem som skulle ta hand om honom. Utan mobiltäckning fick jag inte tag på min handler. Frasse hade just kommit in med sitt spann och hade en plats över i bilen så Piro fick åka med honom.

Jag lämnade Lövnäsvallen som sista förare ett par minuter efter ett annat spann. Vi kom ikapp honom efter ett par kilometer men vi stannade bakom då jag visste att han skulle vara starkare när det började gå uppför. Han hade något problem och var tvungen att stanna och flytta om hundar. Efter sjunde stoppet körde jag om dem. 2 mil senare kom han åter ikapp oss och passerade samt körde ifrån. Man såg mer av omgivningarna, men det blåste mycket mer och spåren var sämre. Vinden tilltog mer och mer och det gick långsamt men utan större problem fram till Hågntjärn då det borde vara en lätt körning till Djursvallen.

Sidvinden tilltog och det gick inte att andas om man tittade i vindriktningen. Hundarna lutade sig mot vinden när de sprang och släden blåste hela tiden av spåret. Efter några kilometer med sidovinden fick hundarna nog och stannade. När jag gick fram för att hjälpa dem fick jag hela spannet runt mig då de sökte skydd för vinden. När jag lyckats reda ut lintrasslet hade alla hundarna lagt sig ner. Första gången någonsin sedan jag började köra med hundar som jag fått ”parkering”! Då jag tror att jag är sista tävlande i spåret försökte jag ringa tävlingsledningen. Jag fick ingen signal, så jag skickade ett sms ”Jag har fastnat i vinden, behöver hjälp om det går”. Sedan grävde jag skydd åt hundarna och grävde ner mig själv bakom släden. Efter en stund pep telefonen till och jag hoppades på ett svar, men det stod ”sändningen misslyckades”. Det var bara att försöka vänta ut vinden. Jag vet inte om jag somnat eller om jag bara nickat till men jag vaknade av att huvudet föll framåt och hakan slog i bröstet. Vinden lät inte lika mycket längre, så jag reste mig upp för att titta till hundarna. De var översnöade och det enda som syntes av Gjöa var 2 cm av ena örat. Jag skottade fram hundarna och fick till min förvåning dem att gå framåt. Det dröjde inte länge innan det börja slutta nerför och vinden avtog lite. Då kom skylten ” checkpoint 10 km”. Sista biten gick utan problem. Jag tror att detta var de längsta 6 mil som jag någonsin har kört.

Ubbe hade nu börjat halta till ibland, då det inte var hela tiden var det inget som oroade mig. Veterinärerna upptäckte att skadan i trampdynan hade gått upp igen. Men med tanke på att han hade varit så hela säsongen så ville jag ta med honom ut på nästa distans. Jag informerade vet. om det samt att om de ville att han skulle tas ur spannet så skulle jag göra det. Men samtidigt skulle jag då bryta tävlingen. De andra var för trötta för att klara de sista 8 milen själva. Funktionärerna började även fråga om jag sett det sista spannet någonstans, det skulle tydligen finnas ett bakom mig. Det blev lite förvirring när vi kom fram till att det var spannet som hade kört om mig 2,5 mil efter Lövnäsvallen. Efter lite ringande kom de fram till att han hade vänt då vinden blivit för kraftig och på något sätt hade vi missat varandra.

Det blev några timmars vila med mat åt oss alla. Ett spann lämnar Djursvallen strax efter jag kom in och ett pulkaspann malamuter väntade på hämtning då den ena hunden inte ville dra längre.

Sträckan till Lillhärdal gick bra men ganska fort beslöt jag att Ubbe inte skulle springa den sista distansen. Jag ringde och ordnade så att det skulle finnas hämtning när vi kom fram. Efter en snabb titt på klockan bestämde jag att hundarna skulle få vila 2½ timme fram till midnatt innan vi gick ut för sista sträckan. Målet på 40 timmar var nu borta, det gällde bara att komma i mål innan sista tid för giltig målgång. 4 mil på 12 timmar skulle fungera om jag så måste lasta alla hundarna i släden och dra den själv.

När jag lämnade Lillhärdal för sista sträckan låg det fortfarande ett spann kvar där och sov. Det var +4 grader och lätt duggregn. Hundarna gick kanonbra i uppförsbackarna den första milen och allt kändes bra. Jag blev bara blötare och blötare och till slut kände jag hur det rann vatten innanför kläderna. Då det var mörkt båda gångerna jag körde här vet jag inte riktigt hur det såg ut, men jag misstänker att det var öppna myrar som leden gick över. Duggregnet övergick till små isdroppar och vinden började tillta igen. Ca 1½ mil före mål svängde spåret och vi gick upp rakt mot vinden. Då fick hundarna nog och jag fick mitt livs andra parkering. I ett försök att få igång hundarna bytte jag plats på dem men det enda som hände var att mitt humör blev sämre. Vätan och sömnbristen började ta ut sin rätt. Som tur var så vaknade hjärnan till. Jag satte hundarna i rätt positioner i spannet och lät dem vila i 30 minuter medan jag drack vatten och åt choklad för att få upp sockernivån igen. Jag vågade inte sätta mig ner, rädd att somna när jag var blöt rakt igenom alla kläder. Ögonen slöt sig bara jag lutade mig mot ett träd. Jag tittade i släden och funderade på om jag skulle göra en foderdumpning. Men jag ville genomföra tävlingen enligt reglerna så det slutade med att jag delade ut ca 300 g kött samt några snacksbitar lax till varje hund. Till min förvåning vaknade alla till och åt upp. I släden hade jag nu bara snacks till en runda, torrfoder för två matningar samt de obligatoriska 500 g/ hund som måste finnas vid målgång. De ville inte starta när jag försökte ge startkommando. Men jag fick dem att gå om jag gick bredvid ledarhundarna och peppade dem. Försökte jag gå bak till släden stannade de direkt. Efter ett tag måste jag fälla ner bromsmattan så jag fick lite broms på släden då den gled ifatt Bestla som gick ensam i wheel.

Spåret hade nu blåst igen helt. Vi gick rakt mot vinden, det var omöjligt att titta då det flög småspik i luften. Nu var det bra att det var andra varvet, för vi gick efter gps spåret från första varvet. En evighet senare kom vi fram till svängen med sista loopen före mål. Jag vet inte om de kände igen sig eller om foderdumpningen ner i deras magar slog till, men de började springa igen. Vilket var tur, för nu började det att gå upp och ner fram till mål. Det skulle ha varit svårt att hantera släden om jag hade varit bredvid ledarhundarna. Det var nu ett konstant sparkande och peppande för att de inte skulle stanna igen. Sedan kom äntligen den sista svängen och nerförslöpan till mål. Gjöa hade börjat halta lite men arbetade jättebra ända fram till mållinjen.

 VI HADE KLARAT AV DET!

Med ett spann som kom in efter oss och två som bröt var vi inte ens sist.

Jag vill tacka alla som gjorde årets tävling möjlig. Hade den blivit inställd pga vädret i år så skulle jag troligen inte ha gjort ett nytt försök på en långdistanstävling.

-Krister Mattsson

Kommentera